Realistisk filosofisk pessimist

 

Panikångesten har lett mig till så många fantastiska saker som jag aldrig någonsin trodde jag skulle få uppleva. Inte bara den, utan alla tuffa tider jag har fått gå igenom har varit en utmaning för mig själv och en möjlighet att utvecklas och kunna växa som person. Det är en del av mig som alltid kommer vara med mig, livet ut.

 

Begränsningarna jag gjorde för att "må bättre" under tiden jag hade de värsta panikattackerna har idag gett mig mer tillbaka än jag hade innan. Det kändes som jag förlorade allt, livslusten, glädjen, nyfikenheten. Jag gick inte ut, träffade inte folk, tog inte hand om mig själv, matlusten och förmågan att äta lade av, jag försvann. Rummet jag befann mig i blev allt mörkare och väggarna förflyttade sig allt närmre min kropp, tillslut fanns ingenting kvar. Tills jag började prata med en kurator som fick allt stort att verka så litet. Det är så normalt det kan bli, det behöver inte vara så mörkt, så dystert, så läskigt och ensamt. Nästan alla får känna den här känslan någon gång i livet och det är så normalt det kan bli.

 

 

Livet blev en kamp, varje dag var en jobbig dag. Att se ljuset komma in genom fönstret på morgonen fick mig att lättna för att natten var över, samtidigt som det fick mig att känna ångest över att dagen bara precis har börjat. Att vara arbetslös samtidigt som min ångest blev som värst var tufft. Det fanns inte mycket att göra samtidigt som jag inte ville göra någonting. Det var ju som taget, jag skulle sitta i mitt rum och ruttna bort. Men tack vare att jag tvingade mig upp och orkade sätta mig på cykeln trots klumpen i magen och ångesten i bröstet och träffa min kurator och bara lyssna på hennes ord fick mig att vilja något. Vilja ha något tillbaka, vilja ha tillbaka allt jag begränsat mig ifrån. Ångesten ska inte få kontrollera mitt liv, den ska inte få bestämma över mig, det är jag som ska begränsa ångesten.

 

 

Med ett steg i taget fick jag livslusten tillbaka. Jag började jobba, träffa människor på ett sätt jag inte skulle kunna föreställa mig men jobbet passade mig utmärkt. Jag trodde aldrig jag skulle arbeta på ett äldreboende men nu har jag varit kvar där i 7 månader och stortrivs. Jag är tacksam för att jag fått möjligheten att hamna där för tack vare det har jag utvecklat min sociala kompetens och byggt upp mig successivt. Det var en utmaning som jag har klarat, jag vann!

 

Ångesten finns kvar där men den tar inte alls lika stor eller samma typ av plats i mitt liv som för ett år sedan. Jag är inte rädd för den längre. Att jag även har gått på antideppressiva är inget jag ser ner på, det är inget jag skäms över eller som jag nedvärderar. Jag tror på att allt arbete jag har gjort är det som gjort mig starkare och det är det som byggt upp mig. Medicineringen har varit ett stöd för att inte falla ner så djupt när jag tappat greppet. Som småningom kommer jag trappa ner och sluta med den helt.