Realistisk filosofisk pessimist

Som rubriken lyder, det var grymt längesen jag ens var inloggad på blogg.se men nu kände jag att en uppdatering inte kunde skada!

 

Jag slutade skriva i höstas p.g.a många orsaker. Mitt mående hamnade i obalans och livet, jobbet och allt egentligen kom emellan. Det har varit en tuff höst och början på vintern. Jag har hamnat i en djup depression p.g.a stress, oro, utmattning och många tuffa personliga händelser. Så det har jag brottats med och fortsätter att brottas med det idag. Det positiva är att jag har fått tummen ur mitt i allt elände och tagit proffesionell hjälp!

  

Det började med när jag sjukskrev mig första gången i oktober i två veckor. I samband med sjukskrivningen sa jag även upp mig på min arbetsplats och blev arbetslös. De här två veckorna skulle jag stabilisera mig och försöka "ta tag i mitt liv" då jag var panikslagen över ALLT:

 

Allt spädde på som tusan och inte någon gång kunde det sakta ner. Det gick i 120 dag ut och dag in. Sömnen blev lidande förstås, sen aptiten, träningen var det ingen fråga om längre. Jag låg som en grönsak i min soffa i min nyligen inflyttade lägenhet, helt ovis om något alls.

  

Efter de två veckorna skulle jag ut och söka arbete igen. Då triggades den frågan på ytterligare, vad ville jag egentligen jobba med? Vad skulle jag klara av nu när jag är på det här viset? Jag kände inte att jag hade något val i vilket yrke jag ville eller hade orken till att jobba med. Det kändes som jag var fast i vården och det var enda utvägen. Men eftersom orken, lusten eller kroppen inte ville vid det tillfället blev jag återigen sjukskriven några veckor senare.

 

All denna stress jag hade inom mig fick mig att börja skada mig själv igen. Då reagerade min familj och mina vänner. Samtidigt var jag i en osund relation som också blev lidande. Jag skadade mig för att det enda som gick runt i huvudet på mig var: Jag har inget jobb. Jag har ingen partner. Jag har snart inte råd med hyran. Jag är oduglig. Jag kan inte ens jobba. Jag duger inte till någonting. Jag kan inte finnas där för mina vänner.

 

Jag hann inte ut innan det hunnit mörkna p.g.a att jag inte sov om nätterna och vaknade därför sent om eftermiddagarna. Gardinerna var ständigt igendragna, det var sällan man såg in till mig på innergården. Under den andra sjukskrivningen, som varade i 3 veckor i november var jag på botten. Jag träffade en läkare angående mitt självskadebeteende som tyckte jag skulle byta medicin. Jag hade självmant trappat ner min Sertralin på eget bevåg utan min läkarens vetskap, p.g.a att min panikångest knappt fanns där längre. Nu fanns bara ett dystert mörker och oviljan att leva. Så det var min anledning till varför jag trappade ner, jag ville bli mig själv igen.

 

Efter samtalet med läkaren den dagen åkte jag hem med två andra i mitt sällskap. Jag grät floder för tanken att jag skulle byta medicin och fortsätta med det igen. Jag ville ju bara sluta med den och bli mig själv! Den kvällen körde mina vänner in mig till sjukhuset igen, fast till akutmottagningen, på eget bevåg. Jag visste att kvällen inte hade slutat bra om jag var kvar hemma själv, då mina tankar sjönk ytterligare om mig själv. Jag låg inne på psykatrimottagningen i tre nätter. De två resterande jag blivit rekommenderad till att vara inskriven där fick jag permission på. Väl inne på mottagningen fick jag natten efter jag åkt in tala med en psykolog och läkare. Där blev jag sjukskriven i tre veckor p.g.a följande: depression, förhöjd stressnivå, ångest, energilös, nedstämd, sömnbrist, hopplöshetskänslor och tilltagande ångest och självskada. Jag fick även rådet att följa upp en behandling emot slutet i januari, en ERGT-behandling. Emotion Regulation Group Therapy, en relativt ny behandling i mitt område som handlade om förståelsen kring tankarna som uppkommer kring skadebeteende. Till en början kändes allt hopplöst men jag tackade ja för hjälpen, men det enda jag kunde tänka på var att jag aldrig skulle dyka upp till den där behandlingen, eftersom jag skulle ta livet av mig tills dess.

 

Under dessa tre veckor utanför psykatrimottagningen hade jag kontakt dagligen med "det mobila teamet" varje kväll. För att säkerhetsställa läget för dem och för mig själv. Men de ringde mig vid 17-19 på eftermiddagen, vilket var en tid på dagen då jag passade på att vara med mina vänner när de slutat jobbet och höll mig därför sysselsatt och kunde inte vara så nere då. Det var senare på kvällarna när jag var själv i min lägenhet som det tog vid. Självskadebeteendet och självmordstankarna.

 

Jag hade numret till mobila teamet nattetid men hade oftast inte en tanke på att ringa dom när jag mådde som sämst, jag ville ju dö. Idag är jag glad över att det inte blev så.

 

Det har varit den mest destruktiva tid i mitt liv, den mörkaste och mest ensammaste tid jag någonsin har upplevt. Jag var verkligen hjälplös. Men dagen innan nyår spenderade jag kvällen hos min syster. Vi hade haft en mysig dag ihop och jag mådde relativt bra, men jag visste ju närmare kvällen det blev skulle jag snart bege mig hemåt och tankarna började yra runt i huvudet på mig ännu en gång. Istället för att gå hem den kvällen och antagligen självskada mig och försätta mig i det mörka frågade jag syrran om jag fick spendera natten hemma hos henne. Den åtgärden förändrade allt. Jag hade SJÄLV bestämt mig för att inte sätta mig i en destruktiv situation.

 

På den korta tid, under loppet på drygt 9 dagar har jag börjat röra på mig, gymmet, promenader, cyklar när väderleken tillåter. Jag har tre grundmål för att nå mitt slutliga mål, att kunna jobba igen:

- Dygnsrytm

- Kost

- Träning

Jag har bestämt mig för att leva. Jag vill må bra igen och vill aldrig tillåta mig själv igen att gå ner mig så mycket som jag gjorde i början på hösten. Mitt beteende var ett rop på hjälp. Och alla i min närhet försökte hjälpa mig på alla möjliga vis. Jag försökte hjälpa mig själv genom att ta proffesionell hjälp på flera ställen, på flera sätt. Men det tog stopp och min enda räddning trodde jag var att utesluta livet, att få slut på eländet. Men den lilla energi jag hade kvar att fråga den där kvällen om jag fick spendera min natt utanför hemmaplan med någon som står mig nära förändrade allt. En liten del av mig ville fortfarande leva, och den lilla delen har växt och ersatt mörkret.

 

Varje dag är en kamp, men jag ser varje dag som en utmaning. Jag har gått ut och gått promenader i solen med ett leende på läpparna, jag har tvingat mig ut på promenader med iskalla piskande vindar på mina ledsna kinder men fått leendet tillbaka när jag klarat det. Varje dag är en kamp, bara att få känslorna och förnuftet att gå ihop och sammarbeta, att veta vilka tankar som är energitjuvar och vilka som är vettiga att fundera på. Varje dag är en kamp, men jag är mer än villig att ta den kampen, varje dag. Och jag tänker inte sluta.