Att brytas ner

Jag måste stanna upp, se mig omkring, känna efter inom mig och se verkligheten som den faktiskt är. Jag har fastnat i ett nät av oro, hat, ånger, ångest, måsten, omöjlighet. Jag måste ta mig ur.
 
 
Jag brukar inte glädjas av höstens närvaro. Trots alla vackra färger på träden, den milda vinden och alla mysiga innesittarkvällar. Jag ser mörkret, depressionen, de oroväckande nätterna och känslan att man inte ska kunna somna, den eviga ensamheten. Jag har hamnat i en depression igen. Jag har hamnat i en negativ, destruktiv situation som jag förstått att jag måste ta mig ur innan det är försent.
 
Jag är negativ mot mig själv, jag ser ner på mig själv, jag är inte en värdig människa längre. Jag kritiserar mig själv, jag duger inte. Idag kunde jag knappt ta mig ur sängen, jag hade varken orken eller viljan. Jag har nått bristningsgränsen av alla "måsten" och "borden". Minsta lilla jag måste eller borde göra är utmattande. "Jag borde ta disken från veckan idag, jag borde kolla igenom alla pappren så jag får ordning på allt, jag måste...". Allt detta kräver en stor prestation från mig själv och jag känner mig bara lat, att jag inte orkar, att jag tar det någon annan gång. Min kropp säger emot, den säger nej. Jag hatar mig när jag är sådan här, jag vill kunna prestera mer. Jag vet att jag kan det men just nu är allt så jävla hopplöst.
 
Jag skäms över mig själv. Att jag inte kan åstakomma någonting, att jag är tråkig, att jag inte klarar av att ta hand om mig själv. Jag vill klara mig själv och framförallt att ta hand om mig själv. Jag vill kunna utföra saker och vara stolt över det, känna mig som en person. Just nu är jag bara en tom behållare som töms på luft. Jag känner mig som ingenting.
 
En kvinna jag ser som stark, självständig och som kör sitt egna race sa åt mig igår att ta tag i mitt liv. TA TAG I DITT LIV JENNY. Det var lite av ett uppvaknande. Någon minut efter en panikattack sa hon orden högt till mig och såg igenom mig. Det är inte det här livet jag vill leva, jag vill inte behöva få höra de där orden, men jag lyssnar till dom. Nu lyssnar jag. Jag vet att det har gått för långt.
 
När jag jobbade med min ångest när den var som värst och när jag knappt visste vad den var så såg jag mig själv göra framsteg varje dag, jag var så jävla stolt. Varje dag. När jag klev ur sängen, när jag såg ut genom fönstret, när jag bestämde mig vad jag skulle ha på mig för dagen, när jag skulle träffa en vän. Allt var så stort, jag klarade ta mig ur den svåraste tiden i mitt liv och jag lyckades komma ut, jobba, träffa nya människor, göra längre resor. Jag lärde känna mig själv och satte nya mål och klarade av dom.
 
Jag saknar mig själv när jag kunde vara stolt över mina handlingar. Se mig själv växa, se mig själv bli stark igen. Jag vill komma dit igen. Jag vill bygga upp mig själv, jag vill sätta ihop alla bitar som rasat samman och känna mig bli hel igen.
 
Jag ska ta tag i mitt liv. 
Livet | depressioner, höst, måsten, oro, tatagimittliv, ångest | |
Upp